Kaninpest

Kaninpest är en virusjukdom som drabbar både vilda och tama kaniner. Det vetenskapliga namnet på sjukdomen är myxomatosis.

Det är inte samma sjukdom som harpest. Harar blir inte sjuka av myxomaviruset, men kan fungera som smittbärare.

Viruset

Familj Poxviridae
Släkte Leporipoxvirus
Art Myxoma virus

Förekommer kaninpest i Sverige?

Ja, kaninpest förekommer i södra Sverige och drabbar kaninerna där året runt.

Finns det något vaccin mot kaninpest?

Ja, det går att vaccinera kaniner mot kaninpest. Dels finns det ett äldre vaccin som heter QI08AD02, dels finns det ett kombinationsvaccin vid namn Nobivac Myxo-RHD som blev tillgängligt i Storbrittanien år 2011.

I vissa länder, bland annat Australien, är det inte tillåtet att vaccinera tamkaniner mot kaninpest. Detta eftersom pesten används för att hålla de vilda populationerna av kaniner under kontroll och man från myndighetshåll är rädd för att det försvagade levande virus som används i vaccinet ska sprida sig till de vilda kaninerna och ge dem skydd mot sjukdomen.

Smittspridning

Viruset sprids både genom direktkontakt och via insekter, fåglar och hudparasiter. Till exempel loppor och myggor som sugit blod från en infekterad kanin kan sprida sjukdomen till andra kaniner. Viruset förökar sig inte innuti de blodsugande djuren utan använder dem i princip bara som transportmedel.

Att viruset kan sprida sig via fåglar, insekter och dylikt gör att sjukdomen kan överföras från ett område till ett annat trots att kaninerna i respektive område aldrig är i kontakt med varandra. Det innebär också att tamkaniner kan drabbas av sjukdomen även om de aldrig kommer i kontakt med vilda kaniner, eftersom allt som krävs är ett bett från en infekterad mygga.

Symptom

En smittad kanin utvecklar vanligen symptom efter en till två veckor. Det brukar börja med knölar och/eller svullnad kring huvudet och könsorganen. Ibland är det första symptomet en ögoninflammation där ögonen blir svullna och tårflödet ökar. Tårarna är förtjockade och ofta variga. Huden kan börja svälla upp kring ögonen, och därefter även kring nos och mun. Så småningom kan andra symptom tillstöta, såsom svullnader på öronen. Ögoninflammationen kan bli så allvarlig att kaninen helt eller nästan helt förlorar synen.

En kaninpestsjuk kanin blir svag, tappar apiteten och får feber. Det är vanligt att sjuka kaniner i det vilda inte lever tillräckligt länge för att dö av själva kaninpesten, istället dukar de under i någon sekundärinfektion som kunnat få fäste på grund av kaninpesten, eller så äts de upp av rovdjur som de i sin nedsatta kondition, och med dåligt fungerande ögon, inte klarar av att hålla sig undan för. Det är också vanligt att sjuka kaniner svälter ihjäl.

Europeiska kaniner vs amerikanska kaniner

Den sjukdomsbild vi beskrivit här ovan är den som drabbar den Europeiska kaninen (Oryctolagus cuniculus). Detta är den kaninart som lever vild i Sverige och är också den art som den domesticerade tamkaninen (Oryctolagus cuniculus domesticus) tillhör.

När kaniner tillhörande släktet Sylvilagus, ett släkte hemmahörandes på de amerikanska kontinenterna, infekteras av kaninpestviruset blir det inte alls lika sjuka. Istället drabbas de av avgränsade hudtumörer.

Behandling

Det finns inte någon behandling som botar kaninpest. När en husdjurskanin drabbas kan veterinären ge symptomlindrande behandling och i vissa fall klarar kaninens immunförsvar av att besegra infektionen om kaninen får tillräckligt med stöd under sjukdomstiden. Kaninen kan till exempel behöva antibiotika för att motverka sekundärinfektioner, såsom bakteriell lunginflammation. Den kan också behöva näringstillförsel om den har tappat apiteten.

Om kaninen lider mycket och utsikterna för tillfrisknande är mycket låga kan veterinären uppmana ägaren att avliva den istället så att den inte behöver lida mer.

Är kaninpest anmälningspliktig?

Ja, kaninpest är anmälningspliktig enligt svensk lag.

Bakgrund

Kaninpesten upptäcktes i Sydamierka år 1896 i kaniner som importerats till Uruguay för att användas för djurförsök. Därefter spreds snabbt en förhållandevis ofarlig version av sjukdomen till de vilda kaninpopulationerna i Sydamierka, populationer som alltså inte bestod av europeisk kanin utan av amerikanska kaniner som tillhör ett helt annat släkte än den euroeiska kaninen.

Det blev snart tydligt att sjukdomen var mycket farligt för europeiska kaniner, och i juni 1952 introducerade den franska bakteriologen Dr. Paul-Félix Armand-Delille medvetet sjukdomen till Europa eftersom han ville utrota vildkaninerna på sin privata lantegendom. Dr. Paul Armand smittade ned två kaniner med sjukdomen och lät den sedan sprida sig på egen hand. Inom fyra månader förekom sjukdomen i kaniner 50 km från utgångspunkten, något som Armand-Delille misstänkte berodde på att tjuvjägare tagit infekterade kaniner från hans egendom. Mindre än två år senare var 90% av de vilda kaninerna i hela Frankrike döda och sjukdomen hade börjat sprida sig till andra europeiska länder.

Kaninpesten introducerades medvetet till Sverige av samma anledning som i Frankrike – man ville utrota de vilda kaninerna eftersom man såg dem som skadedjur. Kaninerna hade planterats in i Skåne och på Gotland av jägare, men jägarna lyckades trots intensiv jakt inte hålla populationerna under kontroll. Sjukdomen introducerades först i Skåne och senare på Gotland. Till en början var dödligheten mycket hög, uppemot 99%. De få kaniner som överlevde kunde föra vidare sin naturliga resistens till avkomman och så småningom började dödligheten dala.

Idag förekommer sjukdomen lokalt i Sverige vissa år, och då framförallt i kaninstammar där stora skaror kaniner lever tätt inpå varandra. När sjukdomen får fäste i en sådan population kan mängder av kaniner dö på kort tid och det kan ligga massor av blinda, döende och döda kaniner i området.

Hur snabbt en kanin avlider efter att ha blivit smittad varierar beroende på dess naturliga motståndskraft. De flesta kaniner avlider inom två veckor, men i vissa fall inträffar döden redan inom två dygn efter infektionstillfället. I Australien dog kaninerna initialt mycket snabbt efter att ha blivit infekterade – och detta minskade smittspridningen – men så småningom ändrades detta mönster i riktning mot längre överlevnadstid och högre smittspridning.