Kaningulsot orsakas av ett virus tillhörandes släktet Lagovirus. På engelska heter sjukdomen Rabbit Viral Haemorrhagic Disease (RVHD). Viruset är mycket smittsamt och dödligheten är hög. Viruset angriper kaninens lever och förökar sig där, och de allvarliga skador som sker på levern ger symptom på gulsot. I de flesta fall har kaningulsot dödlig utgång.

Det första kända utbrottet av kaningulsot skedde i Kina på 1980-talet och sedan dess har utbrott skett i många olika delar av världen, inklusive Sverige. I Australien och Nya Zeeland infördes viruset medvetet för att försöka få bukt med de stora kaninpopulationer som stör den inhemska floran och faunan där.

Viruset som orsakas kaningulsot är ett enkelsträngat Calcivirus tillhörandes släktet Langovirus. Viruspartikeln är mycket liten och omges inte av något proteinskal (kapsid).

RVHD och RVHD2

År 2010 upptäcktes en ny typ av viruset RVHD i Frankrike och gavs namnet RVHD2. År 2015 bekräftades förekomsten av RVHD2 på svensk mark.

Det framförallt kaniner som drabbas av kaningulsot (både vilda och tama) men i sällsynta fall har även vissa arter av hare kunnat infekteras – dock endast av RVHD2.

En viktigt skillnad mellan RHDV och RHDV2 är att RHDV har en högre dödlighet bland kaniner som är äldre än två månader. Kaniner som är yngre än två månader när de smittas med RHDV brukar inte drabbas av några symptom. Smittas de däremot av RHDV2 blir de sjuka, till och med om de är yngre än fyra veckor.

Immunitet mot kaningulsot

En kanin som överlevt infektionen kan utveckla antikroppar som gör den immun mot sjukdomen.

Nyfödda kaninungar där modern har antikroppar kan få antikroppar via moderkakan och råmjölken och på så sätt vara skyddade från kaningulsot i uppemot 50 dagar. I områden är viruset förekommer är det vanligt med utbrott av kaningulsot cirka två månader efter att den senaste generationen av kaninungar fötts under den tidiga våren.

Finns det något vaccin mot kaningulsot?

Ja, bästa sättet att skydda sin kanin mot kaningulsot är att vaccinera den. Kaniner kan numera vaccineras med Nobivax Myxo-RHD som är en kombinationsvaccin som ger skydd mot både kaningulsot och kaninpest (myxomatosis). Detta är ett förhållandevis nytt vaccin som blev tillgängligt i Storbritannien år 2011.

Det allra första vaccin som togs fram mot kaningulsot var ett vävnadsvaccin som tillverkades med hjälp av levervävnad från infekterade kaniner. Detta vaccin gav skydd från och med fem dagar efter vaccinationstillfället. År 1990 blev ett inaktiverat vaccin vid namn ARVILAP godkänt i Tyskland.

När du väljer vaccin för din kanin, kontrollera att det är ett som ger skydd mot både RHDV och RHDV2.

Smittvägar och smittskydd

Kaningulsot är en mycket smittsam sjukdom och det räcker ofta med att kaninen får i sig ett fåtal viruspartiklar för att den ska bli sjuk.

Smittspridningen sker inte bara vid direktkontakt utan också indirekt, till exempel via avföring, urin, blod, saliv och vätska från nosen hos ett infekterat djur. Viruset kan överleva länge utanför sin värd och kan därför spridas med objekt, till exempel människors kläder och skor som fått virus på sig, liksom matskålar, filtar, foder, etc. Viruset tar sig in genom kaninens kroppsöppningar, inklusive mun, nos och ögon.

En studie som genomfördes i Nya Zeeland visade att kaniner som dött av gulsot ute i naturen fortfarande var smittsamma tre månader efter dödsdagen.

Blodsugande djur som mygg och knott kan sprida kaningulsot, och i många länder är antalet sjukdomsfall starkt knutet till om det är myggsäsong eller ej. Gulsotsviruset förökar sig inte i dessa djur utan de fungerar bara som transportmedel.

Kaningulsotsvirus har upptäckts i exkretionsprodukter från rovdjur och asätare. Viruset förökar sig inte i dessa djur, men kan använda dem som transportmedel.

Smittsanering

När en kanin har diagnosterats med kaningulsot är det viktigt att fälja veterinärens rekommendationer för att minska risken för vidare smittspridning. Det rör sig bland annat om isolering av sjuka kaniner och kaniner som indirekt eller direkt har kommit i kontakt med dem.

Kaningulsotsviruset tillhör gruppen Caliciviridae, en grupp virus som generellt sett är mycket motståndkraftiga och överlever länge utanför sina värddjur. Kaningulsotsviruset tål både värme och kyla väl, och kan leva åtminstone tre månader ute i naturen, till exempel i en nedsmittad gräsmatta.

Kaningulsotsviruset kan oskadliggöras med vissa oxiderande desinfektionsmedel. Veterinären kan ge mer detaljerade råd rörande sanering. Tänk på att smuts minskar desinfektionsmedlets effektivitet, det är därför viktigt att genomföra en allmän rengöring först och sedan tillgripa desinfektionsmedlet och låta det verka tillräckligt länge.

Symptom

Symptom på RHDV

Inkubationstiden är ett till tre dygn.

Det finns tre olika kliniska former av RHDV: preakut, akut och subakut.

I de flesta fall är utgången dödlig.

Perakut form av RHDV

I den perakuta formen av RHDV dör kaninen inom några timmar utan att tidigare ha visat upp några symptom på sjukdomen.

Akut form av RHDV

Kaninen insjuknar med hög feber, håglöshet, aptitlöshet och förstorad lever. Döden inträder vanligen 12-36 timmar senare.

Vissa kaniner drabbas av neurologiska störningar och/eller blodtillblandat flöde av sekret eller skum från nosen innan de dör. Blödningar kan också ske från ögonen och matsmältningssystemet på grund av koagulationsproblem.

Ofta dör kaninen efter flera krampanfall och tecken på kvävning. Kaninen sträcker ut benen och kipar efter andan. Strax innan döden inträder kan kroppstemperaturen gå upp och kaninen kan börja skrika.

Subakut form av RHDV

Denna form har en långsammare sjukdomsutveckling och kaninen kan leva upp till ett par veckor efter att ha infekterats. Det är vanligt att kaninen utvecklar gulsot, det vill säga en sjuklig gulfärgning av vävnaderna. I övrigt är symptomen samma som vid akut RHDV.

Symptom på RHDV2

Sjukdomsförloppet är mer varierande för RHDV. Vissa stammar av RHDV2 ger till exempel ett längre sjukdomsförlopp och har lägre dödlighet.

Diagnos

Kaningulsot diagnosteras genom mikroskopisk vävnadsundersökning av framförallt levern, vilket gör att det vanligen först är i samband med obuktionen som man med säkerhet kan fastställa att det rör sig om just kaningulsot. Kaningulsot kan dock även påvisas mikroskopisk med en immunohistokemisk metod på fixerade vävnadsbitar eller med hjälp av en genetisk undersökning.

En infekterad kanin kan ha antikroppar mot viruset i sitt blod som kan ses vid ett serologist test (ELSA-teknik), men sådana antikroppar finns även hos vaccinerade kaniner samt hos kaniner som smittades långt tidigare och överlevde sjukdomen. Närvaron av antikroppar är alltså inte någon garant för att det är kaningulsotsvirus som gör den sjuk just nu.

Det finns för närvarande inte någon analysmetod allmänt tillgänglig för att skilja på RHDV och RHDV2. Den metod för att särskilja virusen som används av de forskare som studerar dem är inte tillgänglig för vanliga veterinärer och veterinärmedicinska laboratorier.

Dödlighet

Dödligheten i en smittad kaninpopulation påverkas av klimatet och är högre där det är varmt och torrt än i områden dominerade av kyla och fukt.

När sjukdomen för första gången når ett område där den inte förekommit tidigare kan dödligheten vara exceptionellt hög.

Finns det kaningulsot i Sverige?

Ja, kaningulsot förekommer i Sverige, framförallt i södra delen av landet (upp till Gävleborgs län). Det är framförallt under sommarhalvåret som kaniner insjuknar.

Både RHDV och den nya virustypen RHDV2 förekommer i Sverige. Förekomsten av RHDV2 har i skrivande stund bekräftats i Blekinge, Gotlands, Gävleborgs, Hallands, Kalmar, Kronobergs, Skåne, Stockholms, Uppsala och Västra Götalands län.

Anmälningsplikt

Alla diagnostiserade fall av kaningulsot ska anmälas till Jordbruksverket, oavsett om det rör sig om tama eller vilda djur. Anmälningsplikt råder.

Statens veterinärmedicinska anstalt vill gärna få rapporter om sjuka eller döda vilda kaniner som misstänks ha kaningulsot. Rapporterna ska lämnas till SVA:s viltsektion som går att nå på vilt@sva.se.

Övrigt

Enligt Jordbruksverkets föreskrift SJVFS 2011:21 är det tillåtet att gräva ned döda kaniner som är eller misstänks vara infekterade med kaningulsot. Det kan dock finnas lokala kommunala föreskrifter att ta hänsyn till, så kontrollera alltid vad som gäller i det aktuella området.

Bakgrund

År 1984 drabbades angorakaniner som importerats till Kina från Tyskland av en ny och mycket allvarlig virussjukdom med mycket hög smittsamhet och dödlighet. Sjukdomen spred sig och på mindre än ett år dödades 140 miljoner tamkaniner i Kina.

År 1985 hade sjukdomen nått Korea, troligen på grund av import av kaninpäls från Kina. Därefter började sjukdomen sprida sig till andra delar av världen och drabba både vilda och tama kaniner och harar i Asien, Europa och Nordamerika.

Första gången kaningulsot diagnostiserades i Europa var i Italien år 1986. Därefter spred sig sjukdomen till stora delar av övriga Europa, inklusive Sverige där den dock har haft svårt att få fäste i landets nordligaste delar.